Tankar om att lämna sitt hemland för ett annat
För fem år sedan trodde jag nog inte att jag skulle sitta här idag. Då hade jag precis brutit upp med min dåvarande pojkvän och levde ett ganska tråkigt liv som jag mestadels av tiden vantrivdes med. Sedan kom dagen då jag lämnade Sverige. I samma stund förändrades allt.
Ibland undrar jag hur mitt hade varit om jag aldrig hade flyttat utomlands. Om jag stannat i Sverige. Bytt jobb, hittat en ny svensk (eller i alla fall någon som växt upp i samma kultur som jag) pojkvän och liksom nöjt mig med ett liv i Sverige. Hade livet ibland varit lättare? Samtidigt tror jag inte det är en del av min personlighet att stanna på samma ställe hela livet. Jag älskar Sverige men jag längtade alltid bort. Jag ville se mer. Lära mig mer av livet.
Sedan 4,5 år har jag stått med en fot i Sverige, och en fot i Frankrike. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer stå med båda fötterna på ett ställe. Går det när man sett, upplevt och varit en del av båda sidorna? Det finns faktiskt dagar då jag önskar att jag aldrig flyttat utomlands. Att jag sökt mig efter det där gröna gräset på andra sidan, för när man väl kommer över på den sidan, vet man inte om det verkligen är så grönt.
Jag kan bli rädd ibland. Rädd för att aldrig riktigt känna som att jag hör hemma någonstans. Sverige är mitt hemland och jag kommer alltid känna mig välkommen där. Jag kommer alltid känna mig hemma där, men jag kan inte låta bli att känna som att det inte riktigt är min plats. Samma sak med Frankrike. Det är mitt hem, men ändå vet jag inte om jag vill bo vare sig på det ena eller det andra stället. Vilken fot ska jag förlita mig på? Kommer jag någonsin acceptera det som det är och lära mig att leva med det? Det är svårt när man aldrig riktigt kan acceptera vissa saker, varken i det ena eller det andra landet.
Samtidigt är jag så tacksam för den erfarenhet jag har. De människor jag träffat och lärt mig av. Ödmjukheten och respekten det gett mig att uppleva svårigheter jag annars inte hade stött på. Lärdomarna av andra kulturer jag tidigare bara sett på avstånd. Vetskapen att livet inte alltid är en dans på rosor. Det tar jag med mig hela livet. Jag har så mycket mer förståelse för människor som invandrar till Sverige nu. Behovet av att prata sitt egna språk. Känslan av att inte passa in. Frustrationen när folk inte förstår en. Stoltheten till sitt egna land. Dagar då man avskyr platsen man befinner sig på och bara vill "hem".
Även om jag ibland tror att livet hade varit lättare om jag stannat kvar i Sverige, så vet jag också att jag inte hade haft den styrkan och mognaden om jag aldrig prövat mina vingar. Jag antar att man lär sig hela livet och en dag kommer jag nog lära mig leva i harmoni med det valet jag en gång tog.
Hur känner ni andra som flyttat till eller från Sverige?
Känner igen mig i mycket av det du beskriver. Jag kan ofta känna den där känslan att allt skulle vara lättare om jag flyttade tillbaka till Sverige, men samtidigt så mycket tråkigare. Jag vet med mig att jag igen skulle tröttna och söka mig vidare. Samtidigt var min plan aldrig att stanna i Tyskland mer än ett par år. Det har aldrig funnits en längtan hos mig att bo just här men livet tar sina egna vägar ibland. Nu vet jag med mig att jag kommer bli kvar här längre än väntat, kanske tom för alltid. Vissa dagar kan det göra mig ledsen och lite rädd men mest känns det bara bra. Jag trivs med livet och det är så det ska vara. Oavsett var man befinner sig. Men visst kan det vara svårt, jag kan avsky Tyskland och tyskar och jag kan även vara snabb att tala om det och döma.