Christine & Paris

 

Det finns tillfällen då jag inser att jag funnits ganska många år på jorden, trots allt. Som när det pratas om någon film som jag tycker är "sådär fem år gammal", men som som visar sig ha gått på bio innan det ens fanns smartphones. Eller när jag kommer på mig själv att säga "det var bättre förr!" (visst var det det ändå?) och nostalgiskt tänka på när jag var liten och vi faktiskt roade oss med annat än spela Candy Crush Saga på mobilen. Ni som är äldre än 2G och DVD vet nog vad jag menar.

 

När jag var i Sverige sprang jag på någonting annat som fick mitt nostalgiska hjärta att slå ett extra slag: AKO-kolor! Minns ni dem? Det åt jag jämt när jag var liten. Då var de vita, och eftersom de helt plötsligt bytt färg till en beige kulör gissar jag att de jag brukade stoppa i mig troligtvis var fulla med färgämnen. De smakar dock likadant och jag var såklart tvungen att köpa med en påse tillbaka till Paris. 

 

Tro det eller ej, men jag har faktiskt lyckats hushålla med dem. Det säger en hel del om min självdiciplin, vilken annars är väldigt begränsad. Den som spar han har. Som man säger när man kommit till åren.