Man är alltid sin värsta kritiker
Idag har jag ett utvecklingsmöte med min chef. Jag är lite nervös. Det är väl de där kritiska hjärnspökena som sätter in. Jag kan vara väldigt självkritisk och vågar inte alltid lita på min egen förmåga. Dålig självkänsla kallas det visst för. Den jag jobbat med sedan skoltiden.
Det kommer antagligen från den senaste tiden i Paris där jag hade en manager som gjorde sitt bästa för att trycka ner den. Även om jag har föräldrar som alltid talat om för mig att jag är bra som jag är, så blev jag väldigt märkt av att under ett års tid få höra om allt jag inte gjorde bra. Att bli behandlad som att man inte betyder någonting ger självförtroendet en törn. Hade jag inte haft så underbara kollegor som var på min sida, hade jag nog brutit ihop fler gånger än jag faktiskt gjorde. En av mina förra kollegor i Paris berättade nyligen att även hon fick utstå samma sak efter att jag slutat. On to the next one, in other words.
Att nu i stället ha chefer som kommer fram till en och ger en high-five för att man gjort ett "skitbra" jobb, eller behandlar en med respekt, är nästan overkligt. Jag får försöka ta till mig berömmet, utvecklas av den konstruktiva kritiken och vifta bort de där nedbrytande hjärnspökena.
Innerst inne tror jag nog att du vet att du inte har det minsta att oro dig för - du är grym och gör ett fantastiskt jobb! Sedan kan man nog aldrig undgå att vara lite nervös. Bara att jämföra med utvecklingssamtalen man hade i skolan, fast i vuxen tappning ;)
Önskar dig en riktigt fin torsdag och stort lycka till!
Kram