Christine & Paris

 

Ibland på söndagar får jag en känsla av ensamhet. Jag tror att det efter denna helgen blivit mer påtagligt för hela helgen har jag påmints om att jag inte har det där som många i min närhet har. Någon att dela livets berg- och dalbanor med. Oavsett vad som händer i livet så är kärlek och relationer det som avgör ens lycka. Dåliga relationer gör en person olycklig och bra relationer gör en person lycklig. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har, hur fint ditt hus är, hur många fantastiska resor du åker på eller hur många dyra prylar du äger. 

 

Samtidigt vet jag att den allra viktigaste relationen i mitt liv är den jag har med mig själv. Jag måste älska mig själv innan någon annan kan göra det. Just nu har jag en dålig relation med mig själv. Vi är liksom inte synkade. Det är som att jag försöker lappa ihop resterna av det trasiga förhållandet som jag glömde bort att underhålla förra året, men kommunikationen brister på vägen. Den där bekräftelsen som jag letade efter på fel ställen. Jag tror att det kan ha varit en anledning till min depression, eller kanske tvärtom. Oftast är destruktiva beteenden ett tecken på en brist på självrespekt. Att den där respekten för sitt eget välmående förvunnit. Som en ätstörning eller ett drogberoende. Du vet att det är fel, men du respekterar inte dig själv tillräckligt för att sluta plåga din kropp eller själ. 

 

Även om jag mår betydligt bättre nu och släppt taget om det där destruktiva, så märker jag att jag är långt ifrån där jag vill vara. Jag vill så gärna tro att jag är framme vid mållinjen, men egentligen har jag fortfarande en mil kvar att gå. Den där milen är full med hinder och alla sitter i mitt huvud. Tankar som hindrar mig från att tro på mig själv, att lita på människor i min närhet och vara trygg i min relation till mig själv. Det är så att jag ibland önskar att jag kunde stänga av de där tankarna. 

 

Jag har egentligen haft en riktigt bra helg. Full med kärlek till och från människor. Jag har skrattat så himla mycket. Jag tror faktiskt inte att jag har skrattat så mycket på väldigt länge som jag har gjort sedan i fredags. Jag måste nog bara försöka minnas allt det där som ger mig lycka lite längre. Inta låta det överskuggas av det som ger mig ångest och som får mig att bli deppig. Inse att jag har den där milen kvar att gå och vara okej med det. Jag måste försöka tillåta mig själv att vara ensam, men även komma ihåg att minnas att jag faktiskt egentligen inte är det. Sluta tro att jag inte duger som jag är. Det finns personer som tycker om mig med alla mina brister, så varför skulle inte jag göra det? Vem ska respektera mig om jag själv inte gör det?

En bra självkänsla kommer inte från ovan. Det är som ett ständigt projekt utan deadline.

 

Jag hoppas att ni haft en bra helg och att ni mår bra. Jag ska berätta om min helg i morgon, men nu måste jag bädda rent sängen och få lite sömn. Det har tyvärr varit en bristvara sedan en vecka tillbaka. Jag är helt utmattad.