Christine & Paris

 

ALLA verkar åka på skidsemester utom jag. Kollegor, vänner, bloggare, diverse löst folk på Facebook som jag inte vet varför jag är vän med. Ännu mindre när de matar en med bilder på deras perfekta semester i Alperna... För min del blev det ingen skidsemester i år. Jag åkte nästan varje år med min familj från jag var sju år tills jag kom upp i äldre tonåren. När jag var yngre så åkte vi alltid till ett ställe som heter Björnrike i Vemdalen, eftersom att företaget min pappa jobbade för hade lägenheter där. Det är inte så stort, men jag minns att det var väldigt mysigt och bra backar.

 

Dessa bilder är däremot från Åre och 2008, och faktiskt senaste gången jag stod i en skidbacke. Då var jag iväg med min dåvarande pojkvän, min barndomskompis Fanny och en annan vän. Det var svinkallt för vi valde att åka i januari (har alltid åkt på sportlovet annars), men ni ser ju hur vackert det var tidigt på eftermiddagen när solen stod lågt. Lägg märke till min mobil också. Det var innan smartphones, haha! Dessutom hade jag aldrig hjälm då. Om jag skulle åka iväg nu så skulle jag nog ha hjälm på mig. Mest för att jag inte litar på andra som kan åka in i en, galna ungar som kör störtlopp exempelvis. Min bror och jag kallade dem för "svarthjälmarna", eftersom att alla galna ungar hade svarta hjälmar. För oss "ungdomar" var det lite mer hardcore då. Hjälm var för rookies liksom. Att jag kunde åka med huvudet in i ett träd när vi körde offpist i skogen var ingenting jag reflekterade över.

 

Nästa vinter måste jag åka iväg på en skidresa, för jag längtar i hela kroppen efter att få stå på skidor. En tidig morgon i en nypistad backe, frisk fjälluft och sedan avsluta dagen i underställ på afterskin med ett liveband som spelar 90-talsrock. Det finns inte mycket som slår det.