Christine & Paris

 

Det blev lite av en radiotystnad efter Berlin, vilket inte riktigt var meningen. Jag kom hem till en tråkig nyhet som "threw me off balance". En person som inte Människor som lär känna mig kan nog se mig som ganska öppen och att jag gärna delar med mig av mig själv och mitt liv. Jag har tyvärr en tendens att släppa in människor i min mest privata sfär som sedan sviker mitt förtroende. Det kommer med en viss cynism och det tar ganska lång tid innan jag verkligen förlitar mig på de jag lär känna.

 

Hela livet handlar om relationer, vare sig det är relationen till sig själv eller andra människor. Relationer är inte alltid lätta att hantera, för samtidigt som man behöver öppna upp för att kunna släppa in så kommer det med en viss sårbarhet. När man tar bort plåstret som skyddar såret så öppnar man upp för infektioner. Vissa relationer hjälper till att läka såren. Andra öppnar upp dem igen, och kanske blir det så infekterat att det tar lång tid att läka. Det gör att jag behåller det där plåstret på. Det tar för lång tid för mig att läka och plocka upp bitarna igen.

 

Samtidigt kan man inte leva livet så för till slut har man bara sig själv att förlita sig på, och det blir ganska ensamt. Jag bara önskar att människor ibland överraskade mig på ett positivt vis, och inte svek mitt förtroende på det mest förutsägbara sättet. Som den här gången. Jag öppnade upp mitt hjärta och det slutade med att jag blev sårad. 

 

Så idag tillåter jag mig själv att knappt göra någonting alls. Jag tänker bara ha en dålig dag och sikta på att i morgon ska jag gå vidare och släppa taget. "Let it go, let it go", som Stina brukar sjunga för mig när jag ältar saker och har svårt för att gå vidare. Nu ska jag diska och packa upp resväskan efter Berlin, och lyssna på min favoritlista på Spotify. Ett städat hem och bra musik får mig i alla fall oftast på bra humör.