Christine & Paris

Ikväll var jag på säsongens sista streetdance-klass, och det kändes nästan vemodigt efteråt. Jag hade en så himla bra känsla efter klassen och ville liksom dansa mer, typ varje dag! Haha. Kanske borde jag köra några gånger under deras sommarklasser.

 

Mitt självförtroende har ihaft en liten dipp idag, inte beträffande mitt utseende, utan vad jag kan och är bra på. Det här med att söka jobb när man dessutom har existentiella livsfrågorär inte helt lätt. Efter klassen kände jag mig däremot stark, peppad och glad, så jag var tvungen att dela med mig av det till första bästa person. Eller personer. När jag kom in i omklädningsrummet så stod tre unga tjejer, som nog inte var äldre än kanske 16 år (eller så var de yngre - tycker att det är så himla svårt att avgöra ålder för alla tonåringar ser typ fem år äldre ut än jag gjorde när jag var 16, haha), och klagade på diverse saker om sig själva i spegeln. "För breda axlar", "ser ut som en man" (kan ju säga att denna bruden var en naturlig skönhet och långtifrån maskulin).

 

Då kunde jag inte låta bli att säga till dem "Ni är fina precis som ni är tjejer, börja inte klaga för då kan ni aldrig sluta sen". De skrattade och sa "tack", sedan skrattade de lite åt sina fjantiga anklagelser på sig själva. För det är precis vad det är att kalga på sig själv, fjantigt. Hur ska vi någonsin bli nöjda med vårt utseende om vi alltid strävar efter perfektion? Jag blir liksom så ledsen av alla unga tjejer som hittar fel på sig hela tiden och känner att de måste ha fejkläppar, skitstora silikonbröst och en massa extensions i håret för att bli accepterade. Självkänsla sitter inte i utseendet och kan inte förbättras med restylane, tre lager smink eller fransförlängning. Det sitter i tryggheten att vi duger som vi är, oavsett utseende. Det tål att upprepas, särskilt i denna utseendefixerade bloggvärld.