I'd go barefoot for you

Källa: Google
 
Jag såg en riktig feelgood-film igår. Du vet de där filmerna som gör att man mår bättre efter att man har sett dem? Egentligen är storyn lite förutsägbar, och långsökt, men ändå så himla söt. Handlingen kretsar kring rikemanssonen Jay som är lite av familjens svarta får (det har man ju aldrig sett förut) och som i sann rebellisk anda lever ett något osunt liv med sprit, besök på strippklubbar och lånehajar efter sig. Under en samhällstjänst på ett mentalsjukhus träffar han patienten Daisy som han tar med sig till familjen för brorsans bröllop. Problem uppstår såklart, och kärlek. Samtidigt väldigt annorlunda händelseförlopp och inte det där typiska. Ja, om du skulle bestämma dig för att se den så kommer du fatta. Om du gillar filmer i stil med Yalla Yalla, The Mexican och The Spectacular Now, så kommer du nog gilla Barefoot också. 
 
Även om den är lite fjantig, så tyckte jag på något sätt att historien var vacker. Den där otippade och omöjliga kärleken, som ändå är rätt. När man helt plötsligt älskar någon utan att man kan förklara varför. Man bara vet att man måste vara med den där personen för att vara lycklig och man mår så himla bra av att ha honom eller henne nära. Att älska någon så mycket att det värker i hjärtat när man är ifrån varandra en lång tid. 
 
Jag var där för inte alls lång tid sedan jag med och även om min kärlekshistoria tog slut, så kan jag tänka tillbaka på det med ett leende på läpparna. Att jag faktiskt har fått uppleva det. Konstig, oförklarlig och äkta kärlek. 
 
Amour, Movies & TV | | Kommentera |

Så mycket bättre

 
 
Jag drog ut på en löptur längs med stranden innan middagen. Eftersom jag inte tog med mig kameran, av förklarliga skäl, så bjuder jag på några gamla bilder från i somras i stället. Kivik riktigt fint och jag märker att jag mår så himla bra när jag kommer hit. Jag får så mycket energi av det.  
 
Vi sitter och tittar på Så mycket bättre. Åh vad jag gillade Orups svenska tolkning av Ola Salos Echo Chamber. De två artisterna får mig att tänka på mina tidiga respektive sena tonår. Orup lyssnade jag på när jag var runt 13-14 år, och The Ark spelade vi på varenda fest när jag var sådär 18-19 år.
 
 
Det är för övrigt ett av få svenska program som jag alltid tittat på under alla mina år i Paris. Paradise Hotel skulle jag endast se om jag fick betalt i tresiffrigt per minut. 
 
 
Movies & TV | | 8 kommentarer |

Pancakes and TV shows

 
 
Den här bilden är från ett par helger sedan, men min söndagsfrukost ser ungefär likadan ut. Minus blåbären. 
 
Jag försöker bestämma mig för om jag ska gå och träna eller inte innan lunch. Jag har inte satt min fot på gymmet på flera veckor så det vore ju på tiden. Jag får se hur jag känner senare. Först ska jag i alla fall njuta av mina pannkakor och se ett avsnitt av Revenge. Eftersom det är säsongsuppehåll för Hart of Dixie får jag roa mig med någonting annat. För övrigt börjar jag föredra serier framför filmer. Det är kortare och så tar det liksom aldrig slut. Dessutom finns det så många olika serier så det är alltid någonting att se beroende på humör. Jag brukar titta på Devious Maids också. Märks det att jag gillar serier med mord och intriger? Hade jag inte varit så himla skraj och äckelmagad av mig hade jag följt The Walking Dead. Den serien är riktigt bra och spännande. Det enda är att jag typ blir illamående av alla äckliga inälvor och zombies, haha.
 
Vad ser ni för serier?
 
 
Movies & TV, Weekend | | 6 kommentarer |
Upp