YOU ARE AMAZING, JUST THE WAY YOU ARE.

 
Ikväll var jag på säsongens sista streetdance-klass, och det kändes nästan vemodigt efteråt. Jag hade en så himla bra känsla efter klassen och ville liksom dansa mer, typ varje dag! Haha. Kanske borde jag köra några gånger under deras sommarklasser.
 
Mitt självförtroende har ihaft en liten dipp idag, inte beträffande mitt utseende, utan vad jag kan och är bra på. Det här med att söka jobb när man dessutom har existentiella livsfrågorär inte helt lätt. Efter klassen kände jag mig däremot stark, peppad och glad, så jag var tvungen att dela med mig av det till första bästa person. Eller personer. När jag kom in i omklädningsrummet så stod tre unga tjejer, som nog inte var äldre än kanske 16 år (eller så var de yngre - tycker att det är så himla svårt att avgöra ålder för alla tonåringar ser typ fem år äldre ut än jag gjorde när jag var 16, haha), och klagade på diverse saker om sig själva i spegeln. "För breda axlar", "ser ut som en man" (kan ju säga att denna bruden var en naturlig skönhet och långtifrån maskulin).
 
Då kunde jag inte låta bli att säga till dem "Ni är fina precis som ni är tjejer, börja inte klaga för då kan ni aldrig sluta sen". De skrattade och sa "tack", sedan skrattade de lite åt sina fjantiga anklagelser på sig själva. För det är precis vad det är att kalga på sig själv, fjantigt. Hur ska vi någonsin bli nöjda med vårt utseende om vi alltid strävar efter perfektion? Jag blir liksom så ledsen av alla unga tjejer som hittar fel på sig hela tiden och känner att de måste ha fejkläppar, skitstora silikonbröst och en massa extensions i håret för att bli accepterade. Självkänsla sitter inte i utseendet och kan inte förbättras med restylane, tre lager smink eller fransförlängning. Det sitter i tryggheten att vi duger som vi är, oavsett utseende. Det tål att upprepas, särskilt i denna utseendefixerade bloggvärld.
 
Och med detta så ska jag nu ta en dusch och sedan cykla typ 400 meter bort till min kompis Lucie och käka middag. Vi har inte träffats på jättelänge nu så det är på tiden. Bilden är förresten från Rom, där jag var i mars med just Lucie. 
 
Tankar & Funderingar | | En kommentar |

Tankar om allt och inget

 
De senaste dagarna har jag känt mig lite ur fokus. Jag har gått runt med en känsla av att någonting inte känns "rätt". Låg, rastlös, dålig aptit, brist på energi, känligare än vanligt, svårt för att glädjas åt det jag annars blir glad av. Jag menar. Jag har roliga saker planerade flera veckor framåt, solen har skinit en vecka i sträck, jag åker till Berlin i helgen och ska umgås med två av mina favoritpersoner, en hel sommar framför mig, underbara vänner... Ändå känns inget roligt just nu. Jag vill mest ligga under täcket med persiennerna nerdragna och sträckkolla på en serie. 
 
Sedan kom jag på att det antagligen är en mix av olika faktorer. Dels så kollade jag kalendern och insåg att jag troligtvis har pms just nu (jag har en väldigt oregelbunden cykel = omöjligt att veta när det sker). Det är ju i princip alla de symptomen. Sedan är det säkert för att jag nu varit sjuk i 2 veckor i sträck, både med magkatarr och förkylning. Det tar både på kropp och psyke. Jag har inte kunnat träna så mycket och det om något ger mig glädje och energi. Plus att det påverkar både tankar och känslor att inte känna sig helt frisk på flera veckor. 
 
Jag har varit så glad sedan jag slutade på jobbet. Just för att jag insåg att jobbet och pendlingen var den största energiboven i mitt liv. Jag kom på mig själv att le stort för mig själv när jag gick på trottoaren. Jag sjöng överallt och närsomhelst. Jag började hitta tillbaka till min självkänsla. Fast sedan blev jag rädd. Kan jag verkligen vara lycklig? Snart måste någonting hända "to fuck it all up", tänkte jag. När sedan magen sänder signaler till hjärnan att någonting känns fel så oroar jag mig för att jag är på väg tillbaka dit jag absolut inte vill tillbaka. Jag har jobbat så hårt för att komma dit jag är nu. Om jag var på steg 1 i december så är jag idag på steg 7. Förstår ni då när det känns som att man backar två steg? Ångest. Jag har blivit bättre på att hantera den nu. Kanalisera den till något positivt och styra mina tankar åt rätt håll. Man kan ju som bekant inte styra sina känslor, men tankarna styr känslorna och om de förvandlas till någotning positivt så kan även de där negativa känslorna trängas bort.
 
Däremot så tror jag att jag måste försöka acceptera att bara för att jag har en dålig dag, eller en svacka, så behöver inte det betyda att jag är på väg in i en depression igen. Jag behöver bara tillåta mig själv att vara lite låg en dag, och försöka se det som att "i morgon är en ny dag med nya möjligheter". Inte se det som ett misslyckande. Sedan måste jag släppa ut aggressioner och känslor, och inte hålla dem inom mig för länge.
 
Jag har till exempel inte gråtit på flera veckor. Jag är en känslig person som behöver gråta ibland för att släppa ut spänningarna jag samlar på mig. Stundtals är jag lite väl känslig kanske. Jag känner väldigt mycket, både i min egen situation och andras. Det kan göra fysiskt ont i mig när jag får höra om andras olycka eller läsa om någon som mår dåligt. Jag får ont i hjärtat och rysningar över hela kroppen. Det är som att jag känner deras smärta och sorg. Det är därför jag slutat läsa nyheterna, för jag mår så dåligt av det. En vän visade mig en video från Aleppo och en gudstjänst där man hör bomber utanför och barnen gråter medan alla fortsätter sjunga. Alltså jag ryser bara jag tänker på den. Det är så fruktansvärt. Jag tror att jag måste se någon sorglig film och bara storböla i en halvtimme, haha. 
 
Nu vandrade jag iväg här med mina funderingar, men jag insåg att jag faktiskt inte skrivit så mycket om just mina personliga tankar på ett bra tag. Bloggen har alltid varit personlig, utan att vara för privat, och jag vill inte att den ska övergå till ytligt svammel. Jag tycker ju om att dela med mig av mina känslor till er, och att läsa era reflektioner och åsikter. Kanske borde jag skriva mer sådana inlägg för jag tror att jag mår bra av att släppa ut alla de där tankarna som annars håller mig vaken på nätterna. 
 
Hursomhelst. Jag städade min lägenhet igår så nu gör i alla fall den mig glad. Sedan stekte jag blodpudding till middag som jag åt medan jag såg på roliga Youtube-klipp. Jag smsade en vän och skrev att jag kunde behöva lite sällskap, som sedan kom över. Ni vet, vissa dagar behöver man en kram och lite extra omtanke.
Nu ska jag diska och sen kommer en granne över och går igenom lite styrelse-ärenden. 
 
Hoppas att ni får en helt underbar dag. Njut av solen och glöm inte att vara snälla mot er själva och människor i er omgivning. Le mot den sura kassörskan på ICA eller säg hej till tiggaren på gatan. Det är de som behöver det som mest.
 
Tankar & Funderingar | | 2 kommentarer |

Konsten att tro på sig själv och inte bry sig om vad andra tycker

 
Jag drömde en konstig och smått obehaglig dröm under helgen. Att några "vänner", som tydligen inte tyckte om mig, gjorde allt för att göra mig illa. Manipulerade folk i deras närhet att tycka att jag var en hemsk människa och att jag förtjänade att bli utfryst. Ni vet Mean Girls. Så var det ungefär. Några av dem var dessutom riktigt onda. Jag vaknade med smått ångest. Eftersom att jag hatar känslan av utfrysthet och alltid strävar efter det där omöjliga: att vara älskad av alla. Det får mig att må fysiskt dåligt om jag känner mig utanför. Eller oroar mig för att personer inte tycker om mig. Drömmen kändes så verklig, så jag vaknade liksom med en känsla av obehag. Tills jag insåg att det var en dröm.
 
Det fick mig att inse någonting annat också. Att oavsett vad som finns det alltid personer omkring en - genom hela livet egentligen - som kommer vilja göra livet surt för dig. Som inte vill ditt bästa. Som fryser ut dig, använder härskartekniker på dig, ger dig neativ energi, talar om för dig att du inte kan, pratar skit bakom din rygg eller helt enkelt hugger dig i ryggen för att antingen rädda sig själva eller komma närmre toppen. Som av någon anledning är avundsjuka på dig eller inte gillar dig. Som sviker ditt förtroende eller gör dig besviken genom att inte vara den personer som du från början trott.
 
Räck upp en hand om du varit med om det mesta av det jag precis beskrev? Grattis, du har troligtvis flera riktigt lärorika livserfarenheter och en mental styrka som många andra inte har. Andra kommer alltid ha åsikter om vad du gör, hur du lever ditt liv, hur du bor, vem du träffar, hur du ser ut... etc etc. Listan kan göras lång. Det är inte det viktiga. Det viktiga är din egen självinsikt och självkänsla. Det styr om du tycker om det du gör och om du är säker på att du vill göra det. 
 
Jag har insett mycket senaste månaderna. Både om mig själv och andra. Det första är att man kan inte vara omtyckt av alla, och egentligen vet jag inte varför jag brytt mig så mycket om vad andra tycker och tänker om mig. Det viktigaste är ju vad jag själv tycker om MIG. Varför ska jag bry mig om andras värdelösa åsikter om mig, mitt liv eller mina val. Det andra är att man inte behöver hänga upp sig på folks kommentarer alltid. Vissa är osäkra själva och tar ut sin dåliga självkänsla på andra människor, men det betyder inte att det är fel på dig. Jag har börjat tänka ibland att det snarare är synd om dem. Att de aldrig verkar utvecklas, saknar ödmjukhet eller helt enkelt aldrig kommer ändra på sig. Min tredje insikt är att vad jag än vill göra, KAN jag göra. Jag måste bara tro på det. Inte vara rädd och feg, för allt i livet går om man bara vill. Så brukar min mamma säga, och det stämmer oftast. Jag skulle till och med, i praktiken, kunna bli freaking prinsessa om jag ville det. Oddsen är ju ganska små att jag träffar en prins, blir kär och gifter mig med honom, men det går ju. 
Sedan har jag också insett vikten av att lära känna sig själv, både ens svagheter och styrkor. Att veta att man inte är bäst på allt, men att man kan bli riktigt bra på mycket om man bara försöker. Det viktiga är inte att man lyckas första gången, utan att man lyckas för att man inte gav upp.
 
Anyhow. Vad jag ville skriva med detta var att livet är för kort för att oroa sig för vad andra tycker om en, och att nyckeln till välmående är att koncentrera sig på de människorna som ger bra energi. Jag vet att jag egentligen är ganska omtyckt. Både i min vänskapskrets och på jobbet. Inte alls för att vara självgod, men för att påminna mig själv om det. Och att alla de människor som korsar min väg som inte behandlar mig med respekt, kan jag ju egentligen bara skita i. För det är de som står kvar på samma ställe och aldrig utvecklas. De får aldrig följa med på min resa genom livet, och det är ju synd för dem.
 
Tankar & Funderingar | | 3 kommentarer |
Upp