Christine & Paris

 

Jag känner mig inte alls i form just nu och på grund av det gick jag även från kontoret tidigare idag för att jag verkligen behövde ta några djupa andetag och hämta luft. Jag glömmer ibland att jag inte är så stark som jag vill verka, och att det faktiskt är okej att inte alltid vara den där som övervinner allt. Att jag ibland måste kunna be om hjälp och erkänna att jag inte står stadigt på jorden. För annars faller jag och är det ingen som ser att jag faller, finns det inte heller någon som kan ta emot mig.

 

Jag är nog bra på att lägga på en mask, det har jag varit sedan skoltiden. På utsidan verkar allt så himla bra, men inombords kanske jag inte alls mår bra. Jag kämpar, slåss och står emot med alla krafter. "Jag klarar allt", "Jag är inte den där som är svag och ger upp". Ni vet när någon ringer och frågar hur man mår och man kommer på sig själv att säga "jo men det är bra", och i samma sekund inser man att man ljuger? Så gör jag. Till slut kan jag inte ha kvar den där masken och då brister allt. Det är som att luften går ur mig och jag liksom håller andan tills jag kommer på att jag måste ta in syre. Idag kändes det så. Jag kunde knappt få för mig att prata med mina kollegor. Jag behövde bara komma bort. Jag vet ju att det är en svacka och att jag har en massa att vara glad och lycklig för, men just nu känns det jobbigt.

 

Nu ska jag ta en dusch, sedan lägga mig under täcket och titta på några avsnitt av Vänner. Det får mig alltid på gott humör.