Christine & Paris

En vän sa till mig häromdagen, att de som vill visa för alla i sin omgivning hur bra deras liv är, det är de som mår allra sämst. Jag har en bekant som för ett par år sedan ständigt ville berätta på Facebook och Instagram om hur kära hon och hennes pojkvän var, hur bra deras förhållande var. Ett år senare hade de gjort slut och deras barn blev ett skilsmässobarn. Vi försöker utåt visa upp någon slags perfekt värld. En polerad yta med leenden, fantastiska resor, älskvärda partners och en glamorös vardag. Hur orkar vi egentligen hålla uppe den fasaden? Hur orkar jag göra det? Egentligen gör jag ju inte det. Det känns falskt att göra det. Som att jag ljuger för er, och för alla mina 230 bekanta på Facebook. 

 

Jag har ett förhållandevis bra liv, om man bara skrapar på ytan lite lätt. Jag har en liten klick vänner som ställer upp i vått och torrt, en familj som finns där för mig, hälsan i behåll (i alla fall inga dödliga sjukdomar), har ett bra jobb, en god ekonomi, händelsefulla helger, ett fin lägenhet etc etc...

 

River man ner fasaden så ser det annorlunda ut. De där detaljerna som gör att livet inte är perfekt. Som att jag är trött på att inte dela hushållssysslorna med någon, eller att jag ibland får ångest, att jag har blivit märkt av jobbiga saker i min barndom, att jag ibland får dålig självkänsla, att jag tänker på han den där som jag lämnade för nästan två år sedan, att jag känner mig vilsen och otillräcklig, att jag har sådan beslutsångest ibland att det tar över hela min vardag...

 

Ändå försöker jag göra mitt allra bästa för att inte andra ska se vad som finns där bakom. Till och med min familj och mina närmsta vänner. En mix av att inte vara en börda och att inte oroa i onödan. Kanske även för att inte bli dömd, eller den där som folk tycker synd om. För det är ju inte problemen som gör andra lyckliga. Som gör att de kan sova gott på natten. Det är vetskapen, eller tron, att de i deras närhet mår bra och är lyckliga. Men jag är så trött på att hålla modet uppe. Trött på detta samhälle som består i att tävla i vem som är mest lycklig på sociala medier. Jag är inte alltid lycklig. Vissa dagar känner jag ett tryck för bröstet, en ensamhet, en osäkerhet. Dagar då jag undrar vad jag egentligen vill med mitt liv.

 

Kanske har jag bara pms, eller så är jag i en svacka, men just nu behövde jag skriva detta. För första gången på länge så bryr jag mig inte om vad alla andra tycker, för jag vet att det är starkt att vara svag ibland. Dessutom, vågar man aldrig vara den svaga, så är man nog aldrig stark på riktigt. Då är den styrkan bara en fasad. Tänk så skönt om vi kunde låta den fasaden rasa lite oftare? Fast det är ju inte någonting man skriver en statusuppdatering om på Facebook förstås.