Christine & Paris

 

Jag läste precis den här artikeln med David Hellenius om en ny serie som han tydligen är med i på TV, "Finaste familjen". Den spelar på hela den här "perfekta livet på sociala medier"-hetsen som pågår överallt.

Alltså, jag gillar verkligen honom. Han bjuder på sig själv, är en duktig programledare och vågar göra och säga sådant som andra drömmer om att våga yttra sig om. 

 

Dessutom har han så rätt. Många läser bloggar eller följer personer på Instagram som verkar ha helt perfekta liv, och det får dem att må dåligt. Jag var där också. Tills jag insåg att jag inte mådde bra av att jämföra mitt liv med fasader av människor som jag inte hade en susning om egentligen. Alla de där som lägger upp bilder på fantastiska semestrar, kärleksförklaringar till sin perfekta man eller taggar sina bilder tillsammans med vännerna med #minavännerärbättreändina (jag förstår inte grejen med det - sen när blev vänskap en tävling??). De där som inte har råd att resa, precis skiljt sig eller är mobbade i skolan blir deppiga för att de inte har det där som de andra har. 

 

Jag är ju, som ni vet, ganska öppen med hur det är i mitt liv. Det har sina dalar och det har sina toppar, men det ni ser i bloggen är bara ett fragment av mig och min vardag. Det kanske ser ut som att jag alltid har det skitkul med kompisar, reser till höger och vänster och äter lyxfrukost varje helg. Vissa dagar känner jag mig ensam, avundas andra som åker på fantastiska resor med sina respektive eller äter ett stekt ägg till middag som hunnit kallna för att jag samtidigt måste multitaska med att städa toaletten, duscha och rensa kylen från ruttna grönsaker för att somna i tid och ens orka upp på morgonen (vilket jag knappt ens gör). Jag har blivit sviken av så kallade vänner, nobbad av killar, känt mig osäker på jobbet, storgråtit över jobbiga familjekriser och en massa annat. Fast det delar jag ju inte med mig av. Ska jag vara ärlig så förstår jag inte alla människor som delar med sig av exakt ALLTING de gör, VARJE dag. Och då tycker säkert vissa av er att jag delar med mig av mycket. 

 

Jag avinstallerade faktiskt Instagram när jag var sjukskriven, och efter det så slutade jag följa en massa konton. Nu kollar jag bara Instagram en gång om dagen, ibland bara några gånger i veckan. Samma sak med Facebook. Jag läser några större bloggar, men alla opersonliga modebloggar går bort. Tyvärr tror jag att många unga läser dessa bloggar och tror att de faktiskt har betalat för allting som de har på sig eller får åka iväg på. Anledningen till att de faktiskt KAN leva så som de gör, är ju för att de blir sponsrade med så mycket att alla de pengar som rullar in är ju i princip bara en bonus. Vi har ju faktiskt ett eget ansvar också att vara selktiva, och att avlägsna oss från sådant som får oss att må dåligt. Om någonting tar mer energi än det ger så är det dags att säga "bye bye" till det. Precis som en relation eller ett jobb. Sedan är det ibland lättare sagt än gjort, såklart.

 

Men lova mig en sak. Ta min blogg, det jag skriver och utsidan som jag visar upp med en nypa salt. Vissa gånger är det allvarliga ämnen, som nu, men många gånger är jag ju även ganska ironisk. Det hoppas att jag att ni redan vet.